fiabergdahl.blogg.se

Det bankade hårt på dörrkläppen, och så öppnades de stora, tröga dubbeldörrarna på Pärleporten med ett knarrande.

Portvakten tittade lite frågande på besökaren som stod och väntade på att bli inbjuden att kliva över tröskeln. Det var något vagt bekant med den krumma kroppen och de skarpa ögonen, men trots att portvakten letade i minnet dök inget namn upp.

-       Vill Ni kliva in och göra er hemmastadd? Frågade portvakten hövligt.

De som knackade på var inte alltid beredda att kliva in, utan de kände ofta att de hade kommit fram till porten för snabbt, så portvakten hade med tiden övat upp ett mycket hänsynsfullt och tålmodigt bemötande för att välkomna besökare över tröskeln.

Den nya besökaren skakade på huvudet och sa:

-       Jag ska inte stanna, men jag kliver gärna på. Jag har kommit för att göra en ny inspektion.

Portvakten visste med ens varför besökaren hade sett så bekant ut. De hade ju träffats vid flera tillfällen tidigare, eftersom Universum ställde stora krav på regelbunden inspektion av alla solsystem. Ryggen hade inte varit fullt så krum vid det förra besöket, men skärpan i blicken var alltid densamma. Det var ett par ögon som snabbt tog in sin omgivning utan att missa några detaljer. Det var en blick som ingav stor respekt.

Portvakten log vänligt mot Inspektören och under trivsamt småprat vandrade de bort till Gud, så att Inspektören skulle kunna få svar på alla sina frågor.

Gud var inte förvarnad om att det skulle vara inspektion just nu, men ägnade omedelbart all sin uppmärksamhet mot Inspektören, beredd att redogöra för sin skapelse.

Inspektören plockade fram en trave dokument ur sin stora säck och började bläddra.

-       Vi börjar med att snabbt gå igenom resultaten från de tidigare inspektionerna, eller hur?

Gud nickade eftersom det var ett bra förslag. Det är ju alltid vettigt att få kontinuitet i alla processer.

-       Den första inspektionen var när du var väldigt ung, och ännu inte hade gjort upp alla planer för solsystemet, så vid det tillfället var det bara en enda roterande röra av småpartiklar, även om du hade börjat planera att ha ett självlysande, vackert klot i centrum, men du hade ännu inte riktigt bestämt vad du skulle göra med resten av partiklarna.

Gud log vid minnet. Minnet av alla djärva tankar och oändliga möjligheter gav fortfarande en oerhörd glädjeskjuts.

-       Vid nästa inspektion var det lysande klotet färdigt och runt det roterade en rad av klot i olika färger och med lite olika egenskaper. Det var väldigt spännande att de roterade olika snabbt, några var fasta och några var mycket stora, men bestod av gas. När jag kom tillbaka till Universums Centralarkiv och berättade om det här solsystemet var de imponerade. Det ska du veta.

Gud log även åt detta. Arbetet med att ha samlat ihop de små partiklarna till en rad perfekta bollar hade varit mycket roligt. Det var tilltalande med variation och mångfald i skapelsen.

-       Vid den tredje inspektionen hade du lyckats få den tredje bollen i en fantastisk position. Perfekt storlek och lagom snabb rotation. Det var fantastiskt att värmen och ljuset från centralklotet lyckades värma alla de andra bollarna. Eftersom de också roterade på egen hand hade de alltid en varm och ljus sida och en mörk och sval. Jag vill påstå att det var genialiskt av dig.

Även detta minne kändes gott för Gud.

-       Jag ser här att vid den fjärde inspektionen hade det skapats vatten på den tredje bollen. Jag noterade att det skulle bli spännande att återkomma och se vad det skulle kunna leda till.

Gud skrockade och mindes hur väl ungdom och djärva planer hänger ihop.

-       Vid den femte inspektionen trodde jag nästan inte mina ögon. Av död materia fanns det plötsligt liv. Jag stannade så pass länge att jag hann se hur de encelliga bakterierna slog sig ihop och bildade större organismer som samarbetade. Det var rena rama underverket. Vi pratade mycket om det på Centralarkivet, och vi började få väldigt stora förhoppningar för det tredje klotet.

Vid de återkommande inspektionerna hade det alltid hänt något nytt. Organismerna utvecklades och till slut fick de inte plats i vattnet längre.

Jag minns hur det nästan svindlade i min hjärna när jag kom på en inspektion och kunde konstatera att organismerna hade lyckats anpassa sig för ett liv på land. Det var så storartat att jag nästan saknar ord. Det var som om du ständigt kom på nya lösningar. Och det som var så genomtänkt var att alla lyckades hitta platser att leva på, mat att äta och kloka lösningar för att fortplanta sig. Du ska veta att det pratades mycket om tredje klotet i Centralarkivet.

Jag kom på inspektion vid ett par tillfällen, då det hade varit katastrofer av olika slag som hade utplånat stora delar av allt liv, men det fanns alltid, alltid någon livsform som överlevde och kämpade vidare. Jag ska väl erkänna att gråsuggor är en av mina favoriter.

Gud och Inspektören skrattade ihop åt några av anteckningarna. Det hade varit en spännande tid, med mycket nyskapande. En del av dem var mindre lyckade, och de försvann utan större saknad. Andra organismer klarade förändrade förhållanden och lyckades anpassa sig till nya platser, ny föda, nya fiender och nya utmaningar.

-       Och när vi trodde att du var nästan färdig med allt dök det plötsligt upp människor. Förklara hur du tänkte då.

Gud tänkte efter ett ögonblick och förklarade sedan:

- Jag ville ha någon som kunde sätta ord på hur vackert allt var, och som kunde uppskatta en planet där växterna hjälpte alla att leva, och där solen gav liv och värme utan att skada. Jag ville ha varelser som skulle kunna samarbeta och fortsätta skapandet till en perfekt plats för alla.

- Hur konstruerade du människan?

- Jag tänkte att det var viktigt med upprätt gång, händer och en tunga som gjorde det möjligt att tala. Och så preparerade jag dem med anlag som skulle ge dem sammanhållning. För att skapa det vara jag tvungen att hitta en perfekt blandning av empati och misstro. Empati mot fränder eftersom människor är långsamma, hjälplösa och ganska klena. Därför måste de hjälpas åt och leva i flockar. Det har varit oerhört svårt, för att inte säga omöjligt att hitta den perfekta kombinationen. Det har blivit för mycket empati, vilket gör att de begränsar sin empati till en väldigt liten flock, och visar misstro mot artfränder av andra flockar.

Jag har försökt ändra blandningen gång på gång, men jag har inte lyckats. Det har blivit för mycket hat och misstro vid alltför många försök hittills.

Jag har kommit en bit på väg, men har bara kommit så långt att nästan alla känner empati för hundvalpar och kattungar som är i fara i filmer, men de är obegripligt oberörda av medmänniskor i nöd.

-       Har du försökt att skapa större medkänsla?

-       Ja, absolut! Jag har haft otaliga medhjälpare ute på fältet, men det har inte fungerat som vi har tänkt.

Gud svepte med handen mot ett bord där Jesus, Rosa Parks, Jeanne dÁrc, Florence Nightinggale, Anne Frank, Martin Luther King, Erich Maria Remarque och John Lennon satt och samtalade engagerat. Det strålade en märklig känsla av glödande energi och djupaste sorg från dem.

Inspektören och Gud började vandra runt i himmelriket och tittade in i olika rum och ut genom små fönster.

Vid ett litet sotigt fönster stannade Inspektören och putsade ett litet titthål med sin jackärm. Genom fönstret kunde man ana människor som grät och var rädda på ett stormigt hav.

Efter en lång tystnad harklade sig Inspektören som om halsen var full av tårar, och sa:

-       Är det helvetet vi ser genom det här fönstret.

Nu såg Gud mer sorgsen ut än någonsin tidigare.

-       Nej, vi behöver inte helvetet längre. Det där är människor som flyr från krig och tortyr över Medelhavet.

Inspektören och Gud blev plötsligt alldeles tysta. Det fanns inget mer att säga. Inspektionen var över för denna gång, och Inspektören stängde porten efter sig. Ryggen hade plötsligt blivit aningen krummare.