Jag letade efter några gamla papper i en gammal pärm. Då hittade jag en sparad uppsats, som jag skrev när jag gick i högstadiet. Papperet var alldeles gulnat och såg nästan smörpappersaktigt ut, och blyertstexten hade bleknat väldigt mycket. Snart är den kanske helt försvunnen. 

Jag gissar att jag skrev den här texten 1974. Debatten om vilka energislag vi behövde rasade intensivt. Det var någon pre-Musk som spekulerade i bosätttningar på Mars. Vietnamkriget var i färskt minne och såren hade ännu inte läkt. 

Jag har skrivit av texten som jag skrev för så länge sedan, utan att ändra ett ord. På den här tiden hade vi inga datorer i hemmen, och internet fanns inte än. Hemma hos oss hade vi långa rader med uppslagsverk där man hittade svar på det man funderade över.

Läs gärna texten, och ha överseende med att det var en djupt samhällsmedveten och engagerad 16-åring som skrev. Och som det är med de flesta, så hade jag alla sanningar då, jag visste mycket mer då än jag vet nu. Med åren har så många av svaren ändrats till frågor i mitt huvud. Det är väl så det ska vara. 

 

 

Att vara människa år 2064

Här kommer den gamle vimsige professorn igen! Vad har han här att göra? Fattar han inte att vår forna respekt för överheten är död? Vi har blivit lurade i århundraden att lita på de skolade, de belästa, de högt uppsatta. Men när alla kriser kom var det de som svek. De rika och gynnade satt i sina palats och på sina beundransvärda egendomar och skärmade av sig med sina enorma resurser och sina jätteförråd av mat. De bjöd till sig andra ”fina” och respekterade människor och där satt de allihop och jäste i trygghet.

Vi andra fick hålla ihop och hålla oss ifrån slagfälten. Det var alltid strider och krig. Tömde de jorden resurser på krigsmateriel och ammunition då, tro? Det verkade nästan så, och jag hoppas verkligen att det var på det viset.

Vi fick gömma oss i skogarna och försöka hitta något ätbart. Där fanns bär och lite djur, men vi som var uppvuxna i ett färdigkonserverat samhälle visste knappt ens hur man plockar blåbär. Som tur var fanns det några gamla kvinnor som kunde allt om den gamla konsten matlagning. De var uppväxta på landet där man fortfarande lagade sin egen mat. De kvinnorna fick som uppgift att organisera mathållningen, laga all vår mat och fördela den så att alla, eller åtminstone de flesta, överlevde. Det var fantastiskt att vi kunde lev på kokta rötter, det hade vi andra aldrig hört talas om.

Under den här tiden talade vi mycket med varandra. Vi försökte komma fram till vad vi egentligen kunde. Många var riktigt duktiga i geografi, visste var städerna låg och hur gränserna gick. Men vad vi behövde veta var skogarnas storlek, flodernas lopp och var bergen låg. Det beslöt vi oss för att ta reda på.

När krigen äntligen var slut kunde vi ta oss ur skogen. Krigen kunde ha pågått ett halvt år, två år eller längre. Jag vet inte så noga, vi höll inte reda på tiden och kanske hade krigen upphört för länge sedan när vi lämnade skogen. Det har inte så stor betydelse. Vad som är viktigt är den syn som mötte oss. Vi såg skövlade marker, nedbrända hus och stora åkrar som tydligen var gravplatser, för det var korsliknande pinnar nedstuckna lite varstans.

Först höll vi på att ge upp. Vad tjänade allting till? Varför skulle vi bry oss om att överleva? Hur skulle vår tillvaro bli? Skulle vi halvsvälta oss genom resten av livet? Och vad skulle vi ägna oss åt hela dagarna? Det tog inte alltför mycket tid att hitta mat, och sedan då? Skulle vi bara sitta och glo och rulla tummarna?

Många tappade livsgnistan totalt. Flera var också sjuka efter skogsvistelsen med alla strapatser och relativt dåligt med mat. De liksom tynade bort och dog. Det var otäckt, en känsla av meningslöshet spred sig. Jag vet inte riktigt hur många människor som tog livet av sig vid den här tiden. Men många av de trötta och halvsjuka blev deprimerade och dränkte sig eller satte sig helt enkelt ute i skogen. Även några av de friska föredrog att dö.

Vid den här tiden dök professorn och hans gelikar upp. De var inte precis svältfödda efter sin behagliga vistelse på slott och herrgårdar. Nu kom de och talade till oss, hur de nu kunde finna oss, vi var inte så väldigt många längre och landet var stort. De kom och pratade om den otäcka svälten, feta och präktiga som de var. Enligt dem var vår räddning kärnenergin. De visste inte till sig av glädje över sitt utmärkta alternativ. Kärnenergin var nyckeln till välståndet sa de och log falskt förtroendeingivande som de gjort många gånger förr.

Den här gången gick det inte. Nej, vi litade inte på dem och deras löften. De svek oss när vi hade det svårt, och då vi förlitade oss så fullständigt på dem. Vi skrek åt dem att de kunde ta sitt gamla uran och värma sina palats med. Där kunde de gärna strålas till döds av den ”radioaktiva värmen”. Vi gick inte längre på deras försäkringar.

De lämnade oss med sorgsna huvudskakningar, som var menade att övertyga oss om vår dumhet. Det hjälpte inte. Vi var nu fyllda av energi, som vi fått tack vare vår antipati gentemot ”de vise männen”. Den meningslöshet vi en gång känt var oss nu helt främmande. Vi gjorde upp planer och slog våra kloka huvuden ihop (ja, vi tyckte faktiskt att vi var kloka) för att komma på hur vi skulle lösa våra problem.

Det kändes genast lite lättare när vi hade en ljusning att se fram emot. Vi höll ihop mer än förut, gnuggade nävarna och satte igång.

Först och främst fick vi bestämma oss för att inte föda några barn på ett tag. Under tiden i skogen hade massor av barn kommit till. Skrämmande nog hade många kvinnor på grund av det ovana och hårda livet fått missfall, och många barn dog nästan omedelbart, i alla fall redan som spädbarn. Jag antar att det berodde på bristande hygien. Vi var vana vid att vara nästan kliniskt rena och var dåligt motståndskraftiga mot ”skogens alla fasor”. Men trots detta fanns nu många små barn i gruppen. Så kunde det inte vara. Vi kunde inte försörja så många eftersom mindre än hälften var riktigt arbetsföra. Beslutet om barnbegränsningen blev inte så populärt, men det accepterades.

Vårt andra beslut var att bygga bostäder innan hösten och vintern kom och överraskade oss. I skogen hade många dött av kylan. Det fick inte hända igen. Vi skulle bygga hus och vi skulle hålla dem varma.

Det var också besvärligt att hämta föda i skogen varje dag. Därför försökte vi få liv i jorden igen som man gjorde redan för länge, länge sedan. Där odlade vi brödsäd och andra nyttiga saker.

När vi äntligen kom så långt att vi kunde äta oss mätta och blev starka och friska, försökte vi få kontakt med andra. Några fick ge sig iväg på upptäcksfärder för att få kontakt med andra människor i andra länder.

De kom tillbaka och berättade om det de hört. I en del länder var några få enormt rika, andra fruktansvärt fattiga. Det tyckte inte vi var någon nyhet. Jo, det var det visst, påstod våra utsända, nu var det värre än vi någonsin kunde föreställa oss.

Vi började inrätta vårt lilla samhälle så rättvist som möjligt. Några hade arbetat inom sjukvården och gjorde stor nytta vid sjukdomar och vid barnafödande. (Apropå det så har folk vant sig vid att ha få barn, så vi blir inte för många, vi klarar att försörja alla). Andra hade arbetat inom skolväsendet och skötte undervisningen. Vi hade alla typer av undervisning. Böcker hade vi fått tag på, massor av böcker från olika bibliotek. Dem brukade vi studera tillsammans, allihop. Även de vuxna skulle lära sig mer tyckte vi.

En dag kom professorn tillbaka och ville få oss att flytta till Mars och bo under en plastkupol och ha solenergi och odlad mark där. Men nej, ingen ville lämna Byn (vi hade döpt vårt område till det. Det lät så genuint hemtrevligt, som början på förra århundradet ungefär). Professorn lämnade oss åter igen med beklagande blickar. Han tyckte vi var de dummaste varelser han träffat på.

Men det tyckte inte vi. Vi tog fasta på hans idé med solkraftverk och vindkraftverk och fick möjlighet till mycket bättre belysning i Byn. Tidigare hade vi bara haft vattenkraft, och det räckte inte riktigt till så vi fick snåla på lyset.

Tiden har gått. Vår kontakt med omvärlden har undan för undan ökat. Försöksverksamheten på Mars slog väl ut, men lockar oss inte. Vi har ständigt utbyte av våra nya upptäckter, men vi håller hårt på vårt gemensamma arbete i Byn. Vi försökte ett tag utvidga området och ta till oss fler människor. Det fungerade inte. Vi tappade greppet om några som kände sig utanför och vilsna. Alla vill samarbeta mot samma mål. Då känner de sig trygga och tycker att tillvaron är givande. Det strävar vi efter numera, alla ska vara trygga.

Nu är jag en gammal kvinna. Jag får vara med om de lugnare sysslorna och måste inte arbeta hela tiden. För tillfället sitter jag på en bänk i solen och ser professorn långsamt, långsamt närma sig. Han är en mycket gammal man och stapplar nästan fram.

Tänker han komma med sina dumma förslag igen? Lär han sig ingenting? Vi vill inte ha honom här! Vi lyssnar inte på överheten längre! Vi har ingen respekt för den. För oss existerar ingen överhet.

Nu är professorn framme hos mig. Oj, vad han ser gammal ut. Håret är vitt och luddigt, ansiktet är fårat och skrynkligt som ett russin och kinderna är infallna. Han är böjd och krokig och andas tungt efter sin promenad.

Handen han sträcker fram är rynkig och full av blå ådror, och alldeles knotig. Men den är varm och ögonen är varma. Han säger med en mycket sprucken stämma:

-       Jag vill be om ursäkt för allt jag har sagt. Det är ni som har haft rätt hela tiden. Nu skulle jag gärna vilja stanna i Byn. Om jag får?

 

Det är självklart att han får stanna!

Att vara människa år 2064

Allmänt Kommentera

Jag letade efter några gamla papper i en gammal pärm. Då hittade jag en sparad uppsats, som jag skrev när jag gick i högstadiet. Papperet var alldeles gulnat och såg nästan smörpappersaktigt ut, och blyertstexten hade bleknat väldigt mycket. Snart är den kanske helt försvunnen. 

Jag gissar att jag skrev den här texten 1974. Debatten om vilka energislag vi behövde rasade intensivt. Det var någon pre-Musk som spekulerade i bosätttningar på Mars. Vietnamkriget var i färskt minne och såren hade ännu inte läkt. 

Jag har skrivit av texten som jag skrev för så länge sedan, utan att ändra ett ord. På den här tiden hade vi inga datorer i hemmen, och internet fanns inte än. Hemma hos oss hade vi långa rader med uppslagsverk där man hittade svar på det man funderade över.

Läs gärna texten, och ha överseende med att det var en djupt samhällsmedveten och engagerad 16-åring som skrev. Och som det är med de flesta, så hade jag alla sanningar då, jag visste mycket mer då än jag vet nu. Med åren har så många av svaren ändrats till frågor i mitt huvud. Det är väl så det ska vara. 

 

 

Att vara människa år 2064

Här kommer den gamle vimsige professorn igen! Vad har han här att göra? Fattar han inte att vår forna respekt för överheten är död? Vi har blivit lurade i århundraden att lita på de skolade, de belästa, de högt uppsatta. Men när alla kriser kom var det de som svek. De rika och gynnade satt i sina palats och på sina beundransvärda egendomar och skärmade av sig med sina enorma resurser och sina jätteförråd av mat. De bjöd till sig andra ”fina” och respekterade människor och där satt de allihop och jäste i trygghet.

Vi andra fick hålla ihop och hålla oss ifrån slagfälten. Det var alltid strider och krig. Tömde de jorden resurser på krigsmateriel och ammunition då, tro? Det verkade nästan så, och jag hoppas verkligen att det var på det viset.

Vi fick gömma oss i skogarna och försöka hitta något ätbart. Där fanns bär och lite djur, men vi som var uppvuxna i ett färdigkonserverat samhälle visste knappt ens hur man plockar blåbär. Som tur var fanns det några gamla kvinnor som kunde allt om den gamla konsten matlagning. De var uppväxta på landet där man fortfarande lagade sin egen mat. De kvinnorna fick som uppgift att organisera mathållningen, laga all vår mat och fördela den så att alla, eller åtminstone de flesta, överlevde. Det var fantastiskt att vi kunde lev på kokta rötter, det hade vi andra aldrig hört talas om.

Under den här tiden talade vi mycket med varandra. Vi försökte komma fram till vad vi egentligen kunde. Många var riktigt duktiga i geografi, visste var städerna låg och hur gränserna gick. Men vad vi behövde veta var skogarnas storlek, flodernas lopp och var bergen låg. Det beslöt vi oss för att ta reda på.

När krigen äntligen var slut kunde vi ta oss ur skogen. Krigen kunde ha pågått ett halvt år, två år eller längre. Jag vet inte så noga, vi höll inte reda på tiden och kanske hade krigen upphört för länge sedan när vi lämnade skogen. Det har inte så stor betydelse. Vad som är viktigt är den syn som mötte oss. Vi såg skövlade marker, nedbrända hus och stora åkrar som tydligen var gravplatser, för det var korsliknande pinnar nedstuckna lite varstans.

Först höll vi på att ge upp. Vad tjänade allting till? Varför skulle vi bry oss om att överleva? Hur skulle vår tillvaro bli? Skulle vi halvsvälta oss genom resten av livet? Och vad skulle vi ägna oss åt hela dagarna? Det tog inte alltför mycket tid att hitta mat, och sedan då? Skulle vi bara sitta och glo och rulla tummarna?

Många tappade livsgnistan totalt. Flera var också sjuka efter skogsvistelsen med alla strapatser och relativt dåligt med mat. De liksom tynade bort och dog. Det var otäckt, en känsla av meningslöshet spred sig. Jag vet inte riktigt hur många människor som tog livet av sig vid den här tiden. Men många av de trötta och halvsjuka blev deprimerade och dränkte sig eller satte sig helt enkelt ute i skogen. Även några av de friska föredrog att dö.

Vid den här tiden dök professorn och hans gelikar upp. De var inte precis svältfödda efter sin behagliga vistelse på slott och herrgårdar. Nu kom de och talade till oss, hur de nu kunde finna oss, vi var inte så väldigt många längre och landet var stort. De kom och pratade om den otäcka svälten, feta och präktiga som de var. Enligt dem var vår räddning kärnenergin. De visste inte till sig av glädje över sitt utmärkta alternativ. Kärnenergin var nyckeln till välståndet sa de och log falskt förtroendeingivande som de gjort många gånger förr.

Den här gången gick det inte. Nej, vi litade inte på dem och deras löften. De svek oss när vi hade det svårt, och då vi förlitade oss så fullständigt på dem. Vi skrek åt dem att de kunde ta sitt gamla uran och värma sina palats med. Där kunde de gärna strålas till döds av den ”radioaktiva värmen”. Vi gick inte längre på deras försäkringar.

De lämnade oss med sorgsna huvudskakningar, som var menade att övertyga oss om vår dumhet. Det hjälpte inte. Vi var nu fyllda av energi, som vi fått tack vare vår antipati gentemot ”de vise männen”. Den meningslöshet vi en gång känt var oss nu helt främmande. Vi gjorde upp planer och slog våra kloka huvuden ihop (ja, vi tyckte faktiskt att vi var kloka) för att komma på hur vi skulle lösa våra problem.

Det kändes genast lite lättare när vi hade en ljusning att se fram emot. Vi höll ihop mer än förut, gnuggade nävarna och satte igång.

Först och främst fick vi bestämma oss för att inte föda några barn på ett tag. Under tiden i skogen hade massor av barn kommit till. Skrämmande nog hade många kvinnor på grund av det ovana och hårda livet fått missfall, och många barn dog nästan omedelbart, i alla fall redan som spädbarn. Jag antar att det berodde på bristande hygien. Vi var vana vid att vara nästan kliniskt rena och var dåligt motståndskraftiga mot ”skogens alla fasor”. Men trots detta fanns nu många små barn i gruppen. Så kunde det inte vara. Vi kunde inte försörja så många eftersom mindre än hälften var riktigt arbetsföra. Beslutet om barnbegränsningen blev inte så populärt, men det accepterades.

Vårt andra beslut var att bygga bostäder innan hösten och vintern kom och överraskade oss. I skogen hade många dött av kylan. Det fick inte hända igen. Vi skulle bygga hus och vi skulle hålla dem varma.

Det var också besvärligt att hämta föda i skogen varje dag. Därför försökte vi få liv i jorden igen som man gjorde redan för länge, länge sedan. Där odlade vi brödsäd och andra nyttiga saker.

När vi äntligen kom så långt att vi kunde äta oss mätta och blev starka och friska, försökte vi få kontakt med andra. Några fick ge sig iväg på upptäcksfärder för att få kontakt med andra människor i andra länder.

De kom tillbaka och berättade om det de hört. I en del länder var några få enormt rika, andra fruktansvärt fattiga. Det tyckte inte vi var någon nyhet. Jo, det var det visst, påstod våra utsända, nu var det värre än vi någonsin kunde föreställa oss.

Vi började inrätta vårt lilla samhälle så rättvist som möjligt. Några hade arbetat inom sjukvården och gjorde stor nytta vid sjukdomar och vid barnafödande. (Apropå det så har folk vant sig vid att ha få barn, så vi blir inte för många, vi klarar att försörja alla). Andra hade arbetat inom skolväsendet och skötte undervisningen. Vi hade alla typer av undervisning. Böcker hade vi fått tag på, massor av böcker från olika bibliotek. Dem brukade vi studera tillsammans, allihop. Även de vuxna skulle lära sig mer tyckte vi.

En dag kom professorn tillbaka och ville få oss att flytta till Mars och bo under en plastkupol och ha solenergi och odlad mark där. Men nej, ingen ville lämna Byn (vi hade döpt vårt område till det. Det lät så genuint hemtrevligt, som början på förra århundradet ungefär). Professorn lämnade oss åter igen med beklagande blickar. Han tyckte vi var de dummaste varelser han träffat på.

Men det tyckte inte vi. Vi tog fasta på hans idé med solkraftverk och vindkraftverk och fick möjlighet till mycket bättre belysning i Byn. Tidigare hade vi bara haft vattenkraft, och det räckte inte riktigt till så vi fick snåla på lyset.

Tiden har gått. Vår kontakt med omvärlden har undan för undan ökat. Försöksverksamheten på Mars slog väl ut, men lockar oss inte. Vi har ständigt utbyte av våra nya upptäckter, men vi håller hårt på vårt gemensamma arbete i Byn. Vi försökte ett tag utvidga området och ta till oss fler människor. Det fungerade inte. Vi tappade greppet om några som kände sig utanför och vilsna. Alla vill samarbeta mot samma mål. Då känner de sig trygga och tycker att tillvaron är givande. Det strävar vi efter numera, alla ska vara trygga.

Nu är jag en gammal kvinna. Jag får vara med om de lugnare sysslorna och måste inte arbeta hela tiden. För tillfället sitter jag på en bänk i solen och ser professorn långsamt, långsamt närma sig. Han är en mycket gammal man och stapplar nästan fram.

Tänker han komma med sina dumma förslag igen? Lär han sig ingenting? Vi vill inte ha honom här! Vi lyssnar inte på överheten längre! Vi har ingen respekt för den. För oss existerar ingen överhet.

Nu är professorn framme hos mig. Oj, vad han ser gammal ut. Håret är vitt och luddigt, ansiktet är fårat och skrynkligt som ett russin och kinderna är infallna. Han är böjd och krokig och andas tungt efter sin promenad.

Handen han sträcker fram är rynkig och full av blå ådror, och alldeles knotig. Men den är varm och ögonen är varma. Han säger med en mycket sprucken stämma:

-       Jag vill be om ursäkt för allt jag har sagt. Det är ni som har haft rätt hela tiden. Nu skulle jag gärna vilja stanna i Byn. Om jag får?

 

Det är självklart att han får stanna!