Jag får tacka för inspirationen av de målande och fantastiska beskrivingarna av livet i Stockholm som jag har fått när jag har slukat både 1793 och 1794, och därefter har promenaderna i kvarteren nära vår bostad blivit spännande iakttagelser av vad vi känner igen i nutidens Stockholm av det som skildrades för lite drygt 200 år sedan. Nu har jag varit ganska respektlös och har lekt lite med stämningar och uttryck i den här lilla skildringen som dök upp i mitt huvud när jag vaknade i morse. Hoppas det kan underhålla någon!

Med 1700-talsinspiration

 

Jacob Calhäll hävde sig upp från den gamla fruktkärran där han hade dråsat ner i skydd av mörkret och slagit ihop sina ögon för att hämta nya krafter ett kort ögonblick, men han insåg när han bländades av den uppåtstigande morgonsolens sneda strålar att ögonblicket hade varat i flera timmar. Han var svårt ansatt av ett plågsamt bakrus, och han visste av gammal erfarenhet att bästa sättet att lindra bakruset var att häva i sig ett par stop öl innan huvudet började påpeka att skallbenet var för snålt tilltaget för den svällande alkoholstinna hjärnan.

 

Han påbörjade alltid sina vandringar med vänster fot, som bestod av kött och ben, för att därefter knycka till lite med höften för att få träbenet som var fäst strax nedanför höger knä att hamna i rätt läge. När träbenet var nytt hade det en bättre passform, men han hade med tiden pressat ihop ytan som låg an mot den ärrade huden på det kapade benet, så det skavde illa om det kom i fel läge.

Rännstensungarna som hade kurat ihop sig mot värmande husfasader efter nattens tjuvräder sov alltid oroligt, men när de kände igen Calhälls träekande steg mot gatstenarna vände de på sig och somnade om. Han var argsint och butter men ofarlig för dem.

Stanken var outhärdlig när solen värmde morgondaggen som satte fart på både doft och ohyra som flockades kring de många högarna från tömda nattkärl. Wollmar Yxkullsgata var lång och Calhäll fick mer än en gång anpassa sina steg för att undvika att besudla både det kroppsegna och det ditmonterade benet med högar av träck.

Han var på väg mot Reenstiernas Malmgård där det fanns en krog som aldrig riktigt stängde helt. Krögaren föste visserligen ut sina sista besökare och slog igen dörren när de övergick från att okritiskt tratta i sig allt mer utspätt öl till att bara bli högljudda, grälsjuka och mest ägna sig åt att slå på varandra, men krögaren var lättväckt och sällskapssjuk och släppte gärna in nya, lite mer dryckessugna och sansande besökare som var villiga att språka en stund över en kanna finöl.

 

När Calhäll så småningom hade stapplat sig fram till Malmgården och bankat på dörren blev han insläppt av en nyvaken krögare. I halvdiset inne i krogen var Calhäll tvungen att blinka några gånger för att vänja ögonen vid det svaga ljuset. Krögaren blåste lite lätt på glöden som ännu inte dött i kaminen, och fick på det sättet en värmande vindpust att virvla runt i rummet. För att markera sin gästvänlighet vispade han några stora svep med en björkriskvast så att Calhäll skulle känna att han satt på en varm, nystädad och ombonad krog. Krögaren hade dock inte behövt anstränga sig så mycket, för Calhäll var mest intresserad av att döva sina inre demoner med en ny fylla.

När de satt och språkade kom krögarens piga in i lokalen och tog fram en stor gryta och började koka vatten som skulle vara grund för dagens blaskiga soppa.

Calhäll berättade om sin svajiga vandring mellan latrinhögarna och hur den skarpa lukten tycktes etsa sig fast ända från näsvingarna och ner till botten i lungorna.

Pigan, vars namn var Anna-Britta berättade att hon hade en kusin som var piga på självaste slottet.

Hon såg lite drömsk ut och berättade om den lyx och flärd som fanns på slottet. Där hade de både mat och dryck i överflöd, vackra kläder och värmande eldar i alla rum.

-       Och jag vet att de har en bal på slottet, sa hon med strålande ögon. En riktigt stor bal!

Krögaren och Calhäll såg på varandra och övertrumfade varandra med glödande eder och förbannelser för att markera sitt förakt för den märkvärdiga orättvisa som gjorde att vissa människor fick allt och andra ingenting. Några föddes långt från rännstenen och var garanterade att kunna äta och dricka tills magen var stinn och kroppen blev tjock som en boll av allt den inte behövde, medan andra tvingades vänja sig med att leta smulor och gamla kvarglömda slattar som skulle dämpa den smärtsamma hungern som aldrig helt försvann.

Om högre makter hade lyssnat till deras eldosande samtal skulle det omedelbart ha fräst till av en bestraffande blixt från himlen som markerade missnöje med deras språkbruk. Kanske var det inga högre makter som lyssnade just då, eller så fanns det helt enkelt inga högre makter.

De tre i rummet var rörande eniga om att orättvisorna måste bekämpas och de som hade ett orimligt överflöd skulle dela med sig till andra behövande. De visste att det fanns en liten ventil i muren på baksidan av slottet, och eftersom Anna-Britta i stort sett bara hade förtärt krogens egna blaskiga soppa i flera månader var hon mager som en sticka, och hon skulle med all säkerhet kunna kasa sig in igenom den lilla öppningen och kunna ta sig in och hämta det som rätteligen borde delas till många fler.

Anna-Britta var tvungen att svepa sin yllesjal om sina magra axlar för att inte frysa när vindarna från havet rullade in genom gränderna, och så skyndade hon sig till sin vän som kunde berätta lite mer om hur rummen var fördelade och var förvaringsutrymmena fanns i slottet. Anna-Britta lyssnade uppmärksamt och lyckades ställa några viktiga frågor utan att väcka väninnans misstankar.

När mörkret föll den kvällen fick krögaren sköta krogen på egen hand och så vandrade Anna-Britta och Calhäll längs Munkbroleden för att komma på rätt sida om slottet. De närmade sig muren med den lilla öppningen, och Anna-Britta kunde mycket riktigt åla sig in genom hålet och smög sedan vidare in mot de åtråvärda rikedomarna.

Calhäll väntade otåligt utanför öppningen, väl medveten om att han aldrig skulle kunna ta sig in samma väg, och att det dessutom skulle innebära stor fara för Anna-Britta om han ropade hennes namn i hålet. Han var därför tvungen att ge sig till tåls.

Efter vad som i hans sinne kändes som en evighet hörde han Anna-Brittas glatt upphetsade röst igenom den fyrkantiga öppningen.

Hon nästan jublade när hon sa:

-       Det stämde att de hade en bal på slottet! Och inte bara en! Det fanns massor!

Calhäll spottade en stor, brun snusloska på behörigt avstånd från sina skor innan han med återhållen vrede muttrade halvhögt för sig själv:

-       De satans avskummen! De har hamstrat toalettpapper! Nu ska rättvisa skipas, så nu ska vi dela ut rullar till alla behövande som blev utan!

Och innan morgonljuset åter steg över staden hade Anna-Britta lyckats pytsa ut rulle efter rulle genom den lilla öppningen, och därefter ålat sig ut igen samma väg som hon kom in, och därefter vandrade de den mödosamma vägen tillbaka mot Södermalm bärandes på ett oräkneligt antal balar.

Vad är väl en bal på slottet?

Allmänt En kommentar

Jag får tacka för inspirationen av de målande och fantastiska beskrivingarna av livet i Stockholm som jag har fått när jag har slukat både 1793 och 1794, och därefter har promenaderna i kvarteren nära vår bostad blivit spännande iakttagelser av vad vi känner igen i nutidens Stockholm av det som skildrades för lite drygt 200 år sedan. Nu har jag varit ganska respektlös och har lekt lite med stämningar och uttryck i den här lilla skildringen som dök upp i mitt huvud när jag vaknade i morse. Hoppas det kan underhålla någon!

Med 1700-talsinspiration

 

Jacob Calhäll hävde sig upp från den gamla fruktkärran där han hade dråsat ner i skydd av mörkret och slagit ihop sina ögon för att hämta nya krafter ett kort ögonblick, men han insåg när han bländades av den uppåtstigande morgonsolens sneda strålar att ögonblicket hade varat i flera timmar. Han var svårt ansatt av ett plågsamt bakrus, och han visste av gammal erfarenhet att bästa sättet att lindra bakruset var att häva i sig ett par stop öl innan huvudet började påpeka att skallbenet var för snålt tilltaget för den svällande alkoholstinna hjärnan.

 

Han påbörjade alltid sina vandringar med vänster fot, som bestod av kött och ben, för att därefter knycka till lite med höften för att få träbenet som var fäst strax nedanför höger knä att hamna i rätt läge. När träbenet var nytt hade det en bättre passform, men han hade med tiden pressat ihop ytan som låg an mot den ärrade huden på det kapade benet, så det skavde illa om det kom i fel läge.

Rännstensungarna som hade kurat ihop sig mot värmande husfasader efter nattens tjuvräder sov alltid oroligt, men när de kände igen Calhälls träekande steg mot gatstenarna vände de på sig och somnade om. Han var argsint och butter men ofarlig för dem.

Stanken var outhärdlig när solen värmde morgondaggen som satte fart på både doft och ohyra som flockades kring de många högarna från tömda nattkärl. Wollmar Yxkullsgata var lång och Calhäll fick mer än en gång anpassa sina steg för att undvika att besudla både det kroppsegna och det ditmonterade benet med högar av träck.

Han var på väg mot Reenstiernas Malmgård där det fanns en krog som aldrig riktigt stängde helt. Krögaren föste visserligen ut sina sista besökare och slog igen dörren när de övergick från att okritiskt tratta i sig allt mer utspätt öl till att bara bli högljudda, grälsjuka och mest ägna sig åt att slå på varandra, men krögaren var lättväckt och sällskapssjuk och släppte gärna in nya, lite mer dryckessugna och sansande besökare som var villiga att språka en stund över en kanna finöl.

 

När Calhäll så småningom hade stapplat sig fram till Malmgården och bankat på dörren blev han insläppt av en nyvaken krögare. I halvdiset inne i krogen var Calhäll tvungen att blinka några gånger för att vänja ögonen vid det svaga ljuset. Krögaren blåste lite lätt på glöden som ännu inte dött i kaminen, och fick på det sättet en värmande vindpust att virvla runt i rummet. För att markera sin gästvänlighet vispade han några stora svep med en björkriskvast så att Calhäll skulle känna att han satt på en varm, nystädad och ombonad krog. Krögaren hade dock inte behövt anstränga sig så mycket, för Calhäll var mest intresserad av att döva sina inre demoner med en ny fylla.

När de satt och språkade kom krögarens piga in i lokalen och tog fram en stor gryta och började koka vatten som skulle vara grund för dagens blaskiga soppa.

Calhäll berättade om sin svajiga vandring mellan latrinhögarna och hur den skarpa lukten tycktes etsa sig fast ända från näsvingarna och ner till botten i lungorna.

Pigan, vars namn var Anna-Britta berättade att hon hade en kusin som var piga på självaste slottet.

Hon såg lite drömsk ut och berättade om den lyx och flärd som fanns på slottet. Där hade de både mat och dryck i överflöd, vackra kläder och värmande eldar i alla rum.

-       Och jag vet att de har en bal på slottet, sa hon med strålande ögon. En riktigt stor bal!

Krögaren och Calhäll såg på varandra och övertrumfade varandra med glödande eder och förbannelser för att markera sitt förakt för den märkvärdiga orättvisa som gjorde att vissa människor fick allt och andra ingenting. Några föddes långt från rännstenen och var garanterade att kunna äta och dricka tills magen var stinn och kroppen blev tjock som en boll av allt den inte behövde, medan andra tvingades vänja sig med att leta smulor och gamla kvarglömda slattar som skulle dämpa den smärtsamma hungern som aldrig helt försvann.

Om högre makter hade lyssnat till deras eldosande samtal skulle det omedelbart ha fräst till av en bestraffande blixt från himlen som markerade missnöje med deras språkbruk. Kanske var det inga högre makter som lyssnade just då, eller så fanns det helt enkelt inga högre makter.

De tre i rummet var rörande eniga om att orättvisorna måste bekämpas och de som hade ett orimligt överflöd skulle dela med sig till andra behövande. De visste att det fanns en liten ventil i muren på baksidan av slottet, och eftersom Anna-Britta i stort sett bara hade förtärt krogens egna blaskiga soppa i flera månader var hon mager som en sticka, och hon skulle med all säkerhet kunna kasa sig in igenom den lilla öppningen och kunna ta sig in och hämta det som rätteligen borde delas till många fler.

Anna-Britta var tvungen att svepa sin yllesjal om sina magra axlar för att inte frysa när vindarna från havet rullade in genom gränderna, och så skyndade hon sig till sin vän som kunde berätta lite mer om hur rummen var fördelade och var förvaringsutrymmena fanns i slottet. Anna-Britta lyssnade uppmärksamt och lyckades ställa några viktiga frågor utan att väcka väninnans misstankar.

När mörkret föll den kvällen fick krögaren sköta krogen på egen hand och så vandrade Anna-Britta och Calhäll längs Munkbroleden för att komma på rätt sida om slottet. De närmade sig muren med den lilla öppningen, och Anna-Britta kunde mycket riktigt åla sig in genom hålet och smög sedan vidare in mot de åtråvärda rikedomarna.

Calhäll väntade otåligt utanför öppningen, väl medveten om att han aldrig skulle kunna ta sig in samma väg, och att det dessutom skulle innebära stor fara för Anna-Britta om han ropade hennes namn i hålet. Han var därför tvungen att ge sig till tåls.

Efter vad som i hans sinne kändes som en evighet hörde han Anna-Brittas glatt upphetsade röst igenom den fyrkantiga öppningen.

Hon nästan jublade när hon sa:

-       Det stämde att de hade en bal på slottet! Och inte bara en! Det fanns massor!

Calhäll spottade en stor, brun snusloska på behörigt avstånd från sina skor innan han med återhållen vrede muttrade halvhögt för sig själv:

-       De satans avskummen! De har hamstrat toalettpapper! Nu ska rättvisa skipas, så nu ska vi dela ut rullar till alla behövande som blev utan!

Och innan morgonljuset åter steg över staden hade Anna-Britta lyckats pytsa ut rulle efter rulle genom den lilla öppningen, och därefter ålat sig ut igen samma väg som hon kom in, och därefter vandrade de den mödosamma vägen tillbaka mot Södermalm bärandes på ett oräkneligt antal balar.