Hon arbetade systematiskt för att högen med papper på skrivbordet skulle minska och till slut försvinna innan det var dags att gå hem för dagen. Hon packade sin väska och gick till hissen. Hon tryckte på knappen som tog henne till entréplanet, där hon gick ut på gatan. Hon gick till tunnelbanan och väntade tålmodigt i fyra minuter på ekipaget som skulle föra henne hem.
När dörrarna gled upp på rätt station slingrade hon sig mellan några kostymklädda män, några hipsters och några medelålders kvinnor klädda i färgsprakande Gudrun Sjödén-kläder, för att komma ut på perrongen. Där tog hon rulltrappan upp till gatuplanet, där hon passade på att slinka in på sin kvartersbutik för att leta efter veckans extrapriser. Den här veckan kunde hon fynda bacon och vita bönor. Hon var inte speciellt förtjust i något av dem, men hon gillade tanken på att bli erbjuden extrapriser, så hon köpte veckans erbjudanden, väl medveten om att de bara skulle stå och åldras i hennes kök, liksom många andra burkar och vacuumförpackningar som redan stod och trängdes där.
När hon kom hem öppnade hon kylskåpsdörren för att planera kvällsmaten, men eftersom det var så svårt att bestämma sig, och eftersom tröttheten plötsligt kapslade in all hennes kreativitet, satte hon bara på lite vatten till en kopp te, som hon kompletterade med två limpmackor med hushållsost och ett par skivor gurka. Hon blev mätt, men det var verkligen inget att fotografera och lägga ut på Instagram.
Hon funderade ett kort ögonblick på att byta om till sportkläder och ta en lagom lång motionsrunda, men bestämde sig i stället snabbt för att hoppa in i sina gamla slitna linnebrallor och en gammal urtvättad t-shirt, och så satte hon sig i soffan och började trycka på fjärrkontrollerna för att hitta nästa avsnitt på den roliga serien hon brukade titta på.
När hon hade hittat en riktigt bekväm sittställning i soffan ringde det på dörren. Hon blev väldigt förvånad, för det hörde till ovanligheten att vänner dök upp på spontanbesök.
Hon rufsade till håret lite lätt för att det skulle se lite bättre ut, och så gick hon och öppnade dörren.
Hon stelnade till av fasa när hon såg besökaren som ringt på. Det var en allvarsam gestalt insvept i en mörk kåpa, med en huva som dolde ansiktet. I sin högra hand höll gestalten en nyslipad lie.
Hon skrek rakt ut. Inte än!
- Jag vill inte bli hämtad än! skrek hon med rösten full av sorg och rädsla. Jag vill skratta lite mer! Jag vill älska lite mer! Jag har inte hunnit berätta för alla nära och kära hur mycket de betyder för mig! Jag vill dricka kristallklart vatten från vattendrag som porlar från de höga bergen, jag vill plocka vildhallon, jag vill värma mitt ansikte i morgonsolen många gånger till, jag vill ta stora tuggor av solvarma äpplen. Jag vill agna en krok och fånga en abborre som jag grillar och äter till en öl kyld av vågorna som slår in mot stranden. Jag vill ligga nära varm hud och känna hur värmen gör att allt känns så nära, så nära. Jag vill springa ut i havet fast timmen är sen, och känna att vattnet nästan är för kallt, men samtidigt så underbart uppfriskande. Jag vill läsa kloka ord av gudabenådade författare som kan hitta orden för lycka och sorg. Jag vill lyssna på musik som är både banal och svår. Jag vill äta choklad! Jag vill titta på soluppgången och solnedgången många gånger till! Jag vill känna isiga vindar mot mitt ansikte. Jag vill springa för att rädda mig från regnet samtidigt som jag i hemlighet älskar känslan av regndroppar mot huden. Jag vill sticka ut tungan för att fånga de första snöstjärnorna och smaka på vintern. Jag vill äta mat som smakar av örter och kryddor. Jag vill inte lämna allt detta än!
Den mörka gestalten stod tyst en stund, men harklade sig sen och sa:
- Det är nog ett litet missförstånd här. Det verkar som om du tror att jag är Döden som har kommit för att hämta dig. Men jag är Livet, och jag har kommit för att påminna dig om vad som är viktigt. Det verkar som om du har koll på det. Godafton!
Och så grep han tag i sin lie och gick ned för trappan och ut genom porten. Allt har sin tid.